Efter EU-valet försöker många att förklara vad som hände. Det är fr a SDs framgångar som ska vändas ut och in. Ett antal teser lyfts fram:
- Maktlösheten hos underklassen. Det bygger på en argumentationslinje att SDs väljare är personer från en underklass som upplever att man är maktlös, man har inget jobb och bor i glesbygd. Frustration och aversion mot eliten innebär att SD blir deras val. Det är säkert så i vissa fall men det är inte vad som visar sig när man tittar på siffrorna. Det finns många SD-are i områden med ganska homogen befolkning och medelhög utbildning. Förklaringen runt att SD-are är lågutbildade arga unga män är en ganska rejäl myt. Att det bara handlar om frustration och missnöje visar inte hela bilden.
- Motståndet skapar framgång. Det är en populär förklaring från mer konservativa och liberala delar. Vända-ryggen, vuvuzela-konserter med mera har inte hjälpt utan stjälpt. Förutom att det argumentet bygger på synen att yttrandefrihet automatiskt ger rätt att bli lyssnad på så är det ingen som på något sätt kan visa en kausalitet i argumentet. Istället hamrar man in det för att göra det till en sanning. Det finns säkert några som valt att gå att rösta på SD med förklaringen att de fått mycket motstånd men det är knappast något som ensamt gör att någon väljer att rösta på ett visst parti eller att rösta i ett val som man annars skulle valt bort.
- Media har gett SD för mycket uppmärksamhet. Det kan vara en förklaring men då måste man samtidigt bevisa att all PR är bra PR in absurdum. Självklart har mediernas uppmärksamhet skapat möjlighet för fler att få kännedom om SD men att därmed säga att det skapat väljare är att hoppa över ett antal steg i hur vi människor tar beslut. På samma sätt har självklart medias rapportering om motståndet – och krönikörers (liberala) orerande om att motstånd mot SD handlar om en fara för demokratin – påverkat personer som redan har värderingsgemenskap med SD.
Det jag tror vi kan hitta de starka påverkansfaktorerna i är följande:
- Att ducka för integrationsdebatten. Det handlar inte om att bjuda in SD i den men att ta den. Det handlar om att från grunden förklara alla människors lika värde, visa med hårda fakta om och om igen på invandringens faktiska värde både på kort och lång sikt respektive skapa plattformar för integration på lika villkor. Integration handlar inte om att förminska något utan skapa förutsättningar för både mottagande land och kommande individ.
- Den hårdföra antirasismens skuldbeläggande av alla som inte är invandrare. Det här är en av de starkaste drivkrafterna för en hel del: att konstant skuldbelägga vithet driver många in i armarna på SD. En indikation borde varit den oerhört tragiska och fåniga diskussionen om namnet på chokladbollar som i sig visar nivån hos de personer som i söndags röstat på SD.
- Kålsuparteorin har självklart påverkat många. Om man är skeptisk till invandring och får höra att vänstern är lika ond som de nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga organisationerna så blir det lätt att se dessa som skydd mot det andra onda. Många konservativa och liberaler har gått man ur huse för att förklara att vänstern minsann grundar sig på en ond ideologi. Det man valt att bortse från är att det dels inte finns samma starka band mellan Vänsterpartiet och kommunismen som mellan fascism och SD respektive att vänsterideologi handlar om just ideologiska motsättningar (som lett till onda handlingar) medan fascistisk ideologi handlar om att du som människa anses vara mindre värld beroende på din hudfärg, härkomst eller sexuella läggning. Det är en stor skillnad.
- Det ”interna” blocktjafset. Jag tror att en av de stora fördelarna SD haft är att de kunnat kryssa lite mellan blocken. Siffror visar att uppåt 40 % av SDs väljare anser att partiet är i mitten av den politiska skalan. Vilket snarast indikerar att det är personer som tröttnat på politikertjafset. Att efter en av de otäckaste valnätterna börja orera om de vanliga motståndarna visade dövhet hos såväl socialdemokrater som moderater. Det är väldigt mycket business as usual oavsett att Löfvén försökte dra en lans.
Några ytterligare möjliga faktorer:
- F!s framgångar är en radikalisering. Att den sen på många sätt är en positiv framflyttning av frågor om ojämlikhet och genus så är det också för många en skrämmande rörelse. SD står i direkt motsättning till denna: det är ordning och reda.
- Medias rädsla för att ta ställning. Det finns en nästintill fundamentalistisk objektivitetssträvan fr a inom public service som gjort att SD på många sätt sluppit kritisk granskning.
- SDs offerkofta. De har varit grymt duktiga på att sätta sig själva som offer: för politiker som inte vill prata med dem, för media som inte vill rapportera om dem. Och när någon pratat med dem eller media ifrågasatt dem så har de valt att inte svara eller nedvärdera försöken som felaktiga. Fult och osannolikt irriterande men i ett läge där man annars kommer få svårigheter att verka någorlunda vettig smart.
Det vi nu kommer att se vilket skrämmer ganska mycket är att partierna kommer att försöka desavouera SD genom att ta deras frågor, göra om dem lite mer demokratiska. Vi kommer inför valet i september få se flera av de befintliga partierna bli mer invandringsskeptiska, ökat intresse för svensk kultur och andra uttryck som man stjäl från SD men gör till sina.
Det kommer innebära att SD måste radikalisera sig eller dö ut. Det har hänt varje gång såna här fenomen uppenbarats. Vi kommer att se en tid av binär radikalisering och där liberalismen tar rejält stryk.
Tyvärr kommer det också innebära att invandrare kommer att råka illa ut – inte så mycket för invandrarfientliga som bland vanligt folk.
Vi kommer se en backlash. Det är en backlash som är den verkliga faran för demokratin.
